stopp, du har inte den rätten, till att….

stopp-du-har-inte-ratten

Att skriva på sociala medier är som att skjuta sig själv i foten, eller mer som att anordna sig egen avrättning offentligt. Det blir inte ett dolt självmord som ingen ser eller ens får vetskap om, det blir en golgata mot avrättningen som alla ser. En avrättning som sker av omtanke sägs av den som tog sig rätten att bli bödel över det skrivna ordet.

Golgatavandringen är den sträcka och tidsrymd som jag som person måste tänka mig gå när jag skriver, gå med vetskapen eller med övertygelsen om att få dåliga nyheter vid slutmålet. Då jag trycker på knappen SKICKA.

 Slutmålet där ordpolisen står som bödeln som är ständigt beredd att kasta sig över offret med sin stridsyxa (datorn).  Bödeln som ser orden som jag använt fel de, dom, dem på samma sätt som jag ser på de, dom eller dem som förgriper sig på barn. Pedofilerna. Då är jag absolut bödeln. Men visst skulle du förstå vad jag menar om jag felaktigt skriver de, dom eller dem, ja visst förstår du ändå vad jag menar.

Eller som nu när jag nyligen skrev borderline störning (jag särskrev ordet). Hugg, hugg, ordpolisen stod direkt redo att kasta sig över mig. ”Jag är språkpolis, borderlinestörning är ett ord och så vill jag gärna ha in ett par frågetecken istället för punkter i texten…. Bla, bla, bla”.

 

Sedan länge har jag bestämt mig för att aldrig mer på offentliga forum stavningsgranska mina texter, utan skriver bara rakt av. Ibland (som i detta inlägg) använder jag mig av Words bloggmall där avstavningen sker automatiskt, även då blir det galet ibland.  Jag bestämde mig för att alla förstår vad jag skriver oavsett om jag glömt en bokstav, förväxlat en bokstav med en annan, särskriver ett ord som inte ska särskrivas eller tvärtom.

Varför vågar jag?

Jo, för det är så att en blind inte viker ihop sin blindkäpp för att ingen ska se att han/ hon är blind då röster hörs på stan från andra människor, den förlamade kvinnan eller mannen som sitter i rullstolen ber inte någon av sina närmaste (som är med ute på stan) att hjälpa till och ställa sig upp så att ingen ser att rullstolen är det som bär personen framåt i livet.

Nej ingen ska någonsin behöva dölja något handikapp för att vissa vill vara poliser på olika plan och peka finger åt andra. Polis av omtanke över ett handikapp som den handikappade dessutom själv har bäst vetskap om.

Mitt handikapp är dyslexi som det heter idag. Jag fick vetskap om mitt handikapp när jag är 7 år, idag är jag snart 53 år, så i 46 år har jag levt med vetskapen att jag är ordblind! Så varför ska jag skämmas över mitt handikapp?

De som ska skämmas stort är de som utser sig själva som bödel. Språkpolisen/ Poliserna som är många på nätet, oftast vill påpeka sig själva som snälla och att dom påpekar felen av deras stora omtanke om mig som person. Att hjälpa!  Hjälpa mig?

Finns ingenstans som jag skulle släppa in en bödel i mitt liv. Bödlar tar liv, så jag reagerar och agerar direkt då någon försöker leda in mig att gå stegen på min golgata mot bödelns galgbacke av omtanke. Falskeligen tar sig offerkoftans skapelse över sitt eget tillkortakommande rollen som bödel bakom giljotinen. Giljotinen som bytts ut till det modernare avrättnings vapnet tangentbordet.
Det finns nog inget mer avskyvärt jobb med lägre status än att döda en annan människa. Oavsett om det är med giljotin, gas, giftinjektion eller tangentbordet. Dödsbudet är slutbudet över livet, så jag har lärt mig att alltid stoppa bödeln i tid.

Du språkpolis kommer aldrig få rätten till att rätta mig, aldrig någonsin får du den rätten över mitt liv! Eftersom jag hela tiden lär mig mer och mer att stava rätt, så har du bara ännu mer fel än rätt över mitt liv.
För vad har du som bödel lärt dig av ditt eget liv egentligen, mer än att försöka döda andra människor.

 

En stolt livslevande handikappad

Författare  

Stefan Di-Omnia   

2 reaktioner på ”stopp, du har inte den rätten, till att….

  1. Oj!
    Så rätt du har!
    Fortfarande anser många att den ordblinde, den som har dyslexi, har begåvats med ett mindre förstånd.
    Titta bara på hur vår kung i alla tider blivit häcklad av okunniga och oförstående människor!
    Läs / lyssna på prins Carl-Philips tankar om sin dyslexi och vad det innebär för honom!
    Det finns en fantastisk bok
    ”Den dyslexiska gåvan”
    av Ronald D Davis
    där författaren vänder upp och ner på hela uppfattningen om dyslexi och ”systern” dyskalkyli.
    Författaren konstaterar att människor med dessa ”funktionshinder” har en alldeles speciell typ av intelligens, som innebär att de ”tänker utanför boxen”.
    Därav är det påfallande många av världens mest framstående människor, som är just dyslektiker!
    Författare, skådespelare, forskare, idrottsmän /-kvinnor, äventyrare, kockar, konstnärer, politiker…….
    Ja, det finns en lång lista, som författaren nämner inledningsvis i sin bok,
    Svenska skolan tar alldeles för dåligt tillvara på barns och ungdomars specialbegåvningar!
    Tänk vilket slöseri med människor och deras inneboende resurser!
    Gunilla Nilsson
    pensionerad lärare

    1. Tack snälla Gunilla för ett trevligt svar och bra boktips. Ska köpa boken! Du vet vad du pratar/skriver om och det värmer i mig att just du skrev här. Tack!

      Vänligen
      Stefan

Kommentarer inaktiverade.