Jag accepterar ALDRIG ett påhopp, ett handikapp ÄR aldrig ett roligt skämt. ALDRIG!

När jag möttes av denna bild och text på en av mina ”vänners” sida på Facebook och ”roliga / komiska” kommentarer från ”vännen” och ”vännens vänner” om hur illa det är när människor inte kan stava rätt och alla särskrivnings fel.

Roligt eller påhopp?
Roligt eller påhopp?

Då REAGERAR JAG KRAFTIGT!

Samtliga inlägg gjordes som ”roliga” inslag, inslag som av mig som dyslektiker sågs som lyteskomik över mitt handikapp. Ett handikapp som begränsat mig i 37 år, begränsat genom att jag inte vågat skriva, inte vågat hålla föreläsningar, inte vågat för att folk just ska skratta. Se det komiska i mitt handikapp! Handikappet att inte kunna se ord, inte kunna se hur rätt en mening ska uppbyggas för att vara rätt. Rädd för att folk ska skratta åt mig.

Man skrattar åt Clowner!

Vi är många som redan vid sju års ålder (om inte ännu tidigare) fått andra barn att skratta åt oss, håna oss, se oss som dumma i huvudet, korkade….. Vi ses som Clowner, Clowner lockar till skratt! INGEN ska skratta åt någons handikapp, INGEN.

När jag såg inlägget, såg vilka som skrivit, såg att det var kvinnor (samtliga) över 40 år, kvinnor som säkerligen har barn och en del har barnbarn. Kvinnor som ofta skriker högt om jämställdhet, om rättvisa, mammor som skulle bli rabiata om deras barn, barnbarn skulle bli utsatta för andras påhopp om deras barn drabbats av ett handikapp.

Dyslexi ÄR ett handikapp.

 

För tänk om någon skrattar åt en människa som är blind och går helt fel, eller den svårt CP skadade barnet som fått punktering på sin rullstol. Men kan inte laga däcket.

Tänk om det var deras barn som alla pekade finger åt och skrattade åt när det blinda barnet gick ut på motorvägen, eller CP skadade barnet inte kommer en meter till på grund av punkteringen, där han/hon sitter fast på övergångsstället på en hårt trafikerad väg. Bilarna börjar tuta, peka finger och skrattar åt barnet. Ett handikappat barn! Kanske någons barn/barnbarn som någon av dessa kvinnor känner!

 

Aldrig någonsin kommer jag att acceptera människors dumhet att inte först tänka efter på vad man gör mot någon annan, i detta fall många andra som har ett dolt handikapp som blir väldigt synligt i vardagen då det flesta jobb, studier handlar om ord, läsa och skriva. Då väldigt synligt handikapp då okloka människor väljer att se handikappet som glädje och humor.

För den handikappade ÄR det ALDRIG ROLIGT!

När jag påpekade detta direkt, så kom svaret omedelbart. DET VAR INTE DYSLEKTIKERNA jag menade!
Okej, undra då vem hon menade?

Undra om orden FÖRLÅT, jag BER OM URSÄKT finns att tillgå. För vad menade ”vännen och hennes vänner” egentligen!

FÖR MIG ÄR DET ALDRIG OKEJ, ALDRIG NÅGONSIN OKEJ ATT PEKA FINGER OCH SKRATTA. Det ÄR fult, väldigt fult!

image

// Stefan//