I onsdags ringde min vän Sonja, hon var glad och stolt när hon berättade att hon tagit körkort. Som hon kämpat, som hon jobbat för att ta detta körkort. I fyra år har hon kört, pluggat,
Min kompis Sonja
pluggat och kört. Nu hade hon tagit sitt körkort på första försöket både på kör- och teoriproven. OERHÖRT imponerande!
Jag blev så glad, så oerhört glad för Sonjas skull. Glad för att hon kämpat kraftigt för att nå sitt mål. Nu hade hon lyckats. För mig finns inga gränser, för mig finns bara möjligheter. Sonja har verkligen bevisat att så är fallet. Första gången jag träffade Sonja på en födelsedags fest så berättade hon om sin diagnos asperger.
Jag är stolt över att få vara Sonjas vän och att Sonja ÄR min vän, Jag är så oerhört glad för att Sonja sprängde gränsen, gränsen mot alla fördomar.
Sonja DU ÄR GRYM! Stort STORT Grattis till körkortet!
Torsdag, hösten 2015 fick jag två nya fantastiska vänner i Anders & Sanna. Två underbara vänner som är fyllda av värme och omtanke.
Just nu kämpar dom hårt mot att få tillbaka sina liv efter att Anders drabbades av stroke. När jag för ca tre månader sedan träffade Anders & Sanna sist så såg jag Anders kamp om att kunna gå igen. Han hade precis tappat gnistan och lågan i livet efter att Försäkringskassan avslagit hans ansökan om att få åka på rehabilitering. Avslagit för att han var för sjuk!
Ja, Anders är sjuk. Men ingen kan vara för sjuk för att få bli frisk genom rehabilitering! Om det är så en bedömning ska ske så är det sjukvården och Försäkringskassan som ÄR SJUKAST!
I torsdags fick jag den stora äran att följa med Anders & Sanna på rehabträningen som Anders kör i Linköping på Garnisonen genom Landstinget. Härliga lokaler och två fantastiska sjukgymnaster som jobbade ihop med Anders.
Blev så oerhört glad att se hur Anders utvecklats genom sin träning, så grymt häftigt att se hans framsteg. Vilken kamp, vilken vilja som både han och Sanna haft för att nå dit där dom är nu. Anders börjar nu att kunna gå, jag menar att GÅ på rätt sätt. Inte bara att ta sig fram UTAN han börjar gå på ett rätt sätt. Med hälen först, rätt steglängd och med mycket god balans med sin krycka.
Han gjorde knä böj, kunde ta steg över hinder både framlänges och baklänges. Resa sig upp och ner från träningsbänken.
Det var sådan glädje att se framstegen, framstegen som skett genom hård träning och envishet, där Sanna många gånger fått vara den tuffa coachen som tjatat och gnatat. Ett tjat som tar hårt på båda två när tjatet pågår som mest.
Men jag hoppas verkligen att Ni (Anders & Sanna) ser samma sak som jag nu fick se. Jag fick se OTROLIGT STORA FRAMSTEG! Fortsätter ni så här, så kommer kryckan inom 6 månader inte längre finnas kvar som stöd. Anders kommer att kunna gå då, det är jag säker på om ni jobbar på mot samma mål tillsammans.
Jag lovar att jag kommer stötta er så mycket som jag kan, ni är så härligt underbara människor?
Vilka kämpar otroligt fina människor ni är Anders & Sanna all kärlek till er. ❤️
